Fobos

Igår grät jag i säkert 45 av de 60 minuterna jag satt hos min terapeut. Jag grät på vägen dit, och jag grät på vägen tillbaka. Imorse grät jag igen, på balkongen. Säkert en timme. Obegripligt att det finns något vatten kvar i en efter så mycket gråt. 

 

Jag grät över mitt gamla liv, mina gamla drömmar, som är borta nu. Jag grät (i efterskott) över min brutna förlovning. Jag grät över att jag känner mig så vilsen just nu. 

 

Jag ska ju skriva det sista lilla på min slutuppsats. Så att jag kan ta ut examen, och skaffa ett jobb. Jag ville allt det där förut, jag var så målmedveten. Jag VILLE ha en examen. Jag VILLE ha ett jobb att gå till. 

När jag drar fram högarna med papper, öppnar det där 30-sidiga dokumentet i datorn känns det bara otroligt meningslöst. Jag minns att jag satt och filade på formuleringarna, vägde orden och kände mig stolt när jag fick till det. Att jag längtade efter att bli klar. Samtidigt föll min relation ihop som ett korthus. Ångesten kom, golvade mig fullständigt en dag i september 2013. 

 

När jag nu öppnar dokumentet igen, läser meningarna som jag skrev då, när jag envist försökte hålla ihop min tillvaro innan allt föll sönder, kommer känslorna tillbaka. Och något annat. Den här bristen på vilja. När jag inser att jag inte vill något längre, inte bryr mig om den här uppsatsen som betydde så mycket för mig då, kommer det upp en sorg. Jag sörjer min vilja som försvann. Jag vill ingenting. Jag vet att jag måste bli klar, och skaffa ett jobb. För att kunna försörja mig. Men jag har inte lusten som jag hade förut, och jag saknar den oerhört. 

 

Någonstans inuti finns det ändå ett frö. En liten glimt av ett framtidshopp. Det kommer över mig då och då. Jag fantiserar om hur det skulle kännas att ha ett jobb att gå till. Det lilla, lilla, lilla fröet kanske vill lite ändå. Det är väl därför jag gråter, också.