Nystar i ångesthärvan
Idag var jag hos min sjukgymnast, och min terapeut. Sjukgymnasten visade mig övningar som hon vill att jag ska göra för att bli av med mina muskelspänningar och muskelknutar.
Min terapeut tycker att jag är för tolerant och för förstående i relationer med andra människor. När någon blivit arg på mig över något jag sagt eller gjort är jag den mogna, ansvarstagande personen som:
- Inser att det förmodligen blivit ett missförstånd någonstans. Eftersom jag aldrig har intentionen att såra någon förstår jag att jag har sagt något som misstolkats. Kanske jag formulerade mig klumpigt.
- Sätter mig i den andra personens känslor. Säger att jag förstår att han/hon blev arg på mig för det jag gjorde. För att jag gör det. Jag har förmågan att byta perspektiv en stund. Jag vet att det som är självklart för mig inte nödvändigtvis är det för andra. Jag kan kliva ut ur mitt eget sätt att tänka och förstå hur man kan resonera annorlunda.
- Tittar den arga/sårade i ögonen och säger att jag är uppriktigt ledsen att jag sårat honom/henne. För jag vill aldrig göra mina vänner ledsna. Så jag är 100% uppriktig. Oavsett om jag anser att jag har rätt eller fel i själva sakfrågan.
Problemet är att INGEN, absolut ingen gör så här för mig. I alla relationer, med familj, pojkvänner och vänner är det alltid JAG som är den mogna. Som anstränger mig för att lösa konflikter. Som tar ansvar för alla andras sårade känslor. Jag kan räkna på mina fem fingrar hur många gånger någon bett om förlåtelse för att de sårat mina.
Det finns ett undantag. Jag har en (EN!) vän som kan hantera konflikter på ett moget sätt. Henne älskar jag.
Jag önskar att jag någon gång kunde få bete mig som andra beter sig mot mig. Bli barnsligt sur, vägra prata om det eller skrika och bråka. Och att den andra parten inte vänder mig ryggen utan ser mig djupt in i ögonen och säger "Jag förstår att du är arg. Det var inte meningen att göra dig ledsen. Kan vi inte prata om det här?"
Jag löser det här genom att inte bli arg så ofta. Jag är förstående, tolerant, accepterande. Jag hänger oftast inte upp på småsaker som folk säger eller gör. Jag hittar på ursäkter åt dem i mitt huvud. "Han/hon menade nog inte så..."
För jag vet vad som händer om jag beter mig så som de andra gör. De lämnar mig. För att de är vana vid att jag förstår och accepterar precis allt. Så när gränsen är nådd finns det ingen återvändo - då är relationen slut.
Jag börjar bli mer än lovligt trött på att vara mogen.
