Fobos

Jag är på rätt väg, men det går så långsamt!

 

Ångesten pendlar lite fram och tillbaka, men generellt ser jag att det blir bättre och bättre. Även mina anhöriga tycker att de "känner igen" mig mer och mer. Jag gillar inte riktigt formuleringen. Jag ÄR samma person inuti även när jag har ångest. Men jag förstår vad de menar. Min ångest är så fysisk, det syns på mig direkt när den kommer. Axlarna åker upp, hela kroppen spänner sig, jag kan inte vara stilla med händerna. Det ser nog ut som någon sorts nervösa tics. 

 

Jag ska få träffa en sjukgymnast som förhoppningsvis kan hjälpa mig lite med muskelspänningarna. Och jag tränar ordentligt nu. Jag kan vara på gymmet utan att få panik tillräckligt länge för att träna "ordentligt", göra alla övningar som jag brukar göra när jag mår bra. Idag har jag skön träningsvärk. 

 

Jag äter en hel del mediciner nu, både SSRI och lugnande. Det hjälper. Jag träffar min terapeut ungefär en gång i veckan och min läkare ca en gång i månaden. Imorgon ska jag till terapeuten och göra exponeringsövningar. Vi ska alltså försöka dra igång en ångestattack medan jag sitter där, och terapeuten ska lära mig hur jag ska möta rädslan istället för att försöka "putta bort" den. Det kommer att vara obehagligt förstås, men förhoppningsvis nyttigt. 

 

Nu umgås jag bara med människor som får mig att må bra. Jag har några stycken som förstår mig och vill stötta, dem umgås jag med. Alla som jag tycker får mig att må sämre har blivit "tillfälligt avstängda" från mitt liv. Jag måste tänka på mig själv nu. Jag måste bli bättre.